Hård träning, trött kropp, låga värden

Standard

Fredag 160129

I morse var det tidig uppgång, då vi skulle till sjukhuset för provtagning och sjukgymnastik. På fredagar måste proverna lämnas på förmiddagen.

Vi var rätt sega i morse, vi hade ju nattsuddat en del framför datorn för att följa The Fooo’s livesändning och första lyssningen av deras senaste låt, ”My girl”. Låten var jättebra, precis som Oscar hade sagt till oss! Olivia var så glad och somnade med ett leende på läpparna. Hon sov sedan gott hela natten, medan jag hade en orolig natt, vaknade hela tiden och trodde vi skulle försova oss.

Det var ingen kö alls till provtagningen, så vi var där en timma för tidigt. Sjukgymnasten var förstås upptagen, så vi satte oss i cafeet, medan vi väntade in sjukgymnastiken. Olivia smaskade i sig ett halvt wienerbröd, som komplement till frukosten hon ätit hemma. Inte det bästa att äta innan ett träningspass, men allt hon får i sig är bra för energinivån.

Olivia kände sig trött i hela kroppen och lade sig på britsen och vilade innan sjukgymnasten kom. Sen var hon superduktig, klarade böjövningarna lika galant som vanligt, boxades hårt i intervaller och gick med kryckor. Den nya övningen idag var att gå med kryckor i en liten trappa som de har i träningslokalen. Tyvärr spände hon vänsterfoten, som hon behövde stödja sig i, och fick antagligen sendrag i tårna. Det gjorde superont, men hon kämpade upp två steg till, vilade på en stol och gick sedan ner för trapporna. När hon går med kryckor stödjer hon sig på sjukgymnasten, men det går bätte och bättre och hon längtar själv efter att kunna gå på kryckor helt och hållet.

 Olivia somnade i taxin hem och när hon väl rullat in i lägenheten och lagt sig i soffan, somnade hon i två timmar, helt slut. När hon vaknade var hon desto piggare, fick i sig sushi till lunch/mellanmål och räknade lite i matteboken. 

På eftermiddagen fick hon en liten svacka igen, behövde få ur sig irritation och ilska över att hon inte kan gå till skolan och att hon är så himla trött. Det är ibland väldiga känslosvallar, som vi försöker hantera på olika sätt. Att trösta lagom mycket, att pusha lagom mycket och att säga ifrån lagom mycket. Så kan det ju vara i ett vanligt tonårsliv, även för de som inte dessutom behöver gå igenom en sådan mardrömsresa som vi har gått igenom. Det är ständiga balansgångar, en ständig dans på lina, lite vingligt emellanåt.

Från sjukhuset ringde de och sa att Olivia hade för låga värden för att kunna starta kur på måndag. Jag blev väldigt förvånad att de redan idag kunde skjuta fram kuren, att de inte bad oss komma för provtagning på söndag. Vi vet ju att alla värden kan svänga från den ena dagen till den andra och vi tycker att hon är piggare nu än sist hon fick denna kur. Men de kanske gör det för säkerhets skull, så att hon verkligen ska vara stark och frisk inför de sista kurerna. De kanske inte tycker det gör något att skjuta fram det en dag eller så kanske de har ont om plats på avdelningen på måndag. Jag hoppas hon är redo för kur på tisdag, så att hon kommer hem till nästa helg. Olivia beklagade också att hon då inte kommer kunna gå till skolan en enda dag nästa vecka.

Ikväll fick vi besök av en av mina älskade gudsöner. Min systerson kom på fika tillsammans med sin fina tjej. Det var väldigt trevligt!

Det är flera som funderar vad vi kommer att få med oss efter denna sjukdomsperiod. Det är nästan så att det är delat i två delar, där en antingen kan tänka att en blir sårbar, bräcklig, känslig och att det är lätt att braka samman efteråt. Eller den mer positiva tanken, att en blir stark, mer målmedveten, mer ödmjuk, berikad med en ny syn på livet och med ett större lugn. Ingen pratar om någon mellanväg eller att en skulle bli sitt gamla jag igen. Det är säkert högst individuellt hur en sådan här situation hanteras, under tiden och även efteråt. Jag har redan förändrats. Ett exempel är att jag inte hetsar upp mig över småsaker. När tåget stod stilla med signalfel häromdagen satt jag lugnt ner i en kvart och fortsatte läsa min bok. Sen valde jag att gå till alternativa färdvägar. Jag kunde lätt ha stressat upp mig, retat mig på trängseln och blivit både irriterad och stressad. Men jag gör det inte just nu. Vad vinner jag på att slösa energi på det? Jag fick åka en buss jag aldrig åkt förut, åka t-bana från en station jag aldrig varit vid och se nya hållplatser. Omgiven av människor som var så stressade, så irriterade och uppjagade att de lätt hade kunnat reta sig ännu mer på att höra hur jag hanterade situationen, nästan irriterande optimistisk kanske. 

Annonser

One response »

  1. Hoppas Olivias värden bättrar på sig!! Jag kan förstå din reaktion! T.ex,när man jobbat med barn som ”hänger i gardinerna” så är det inte så förfärligt om de inte lyder ögonblickligen !Och att man efter en cancer bättre kan skilja på stort och smått! Kram!!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s