Behandlingen slut 

Standard

Fredag 160212

Det finns så mycket att skriva, så många känslor att förmedla och så mycket att berätta om att jag blir alldeles tom, fast jag är så uppfylld! Vet inte vart jag ska börja, finner inga ord! 

Till att börja med fick nattpersonalen mina tårar att rinna. Dessa finska, fantastiska kvinnor har förgyllt de nätter då vi har vakat, av smärta eller av sömnlöshet. De stannar alltid länge i vårt rum, där det alltid lyser för fullt, medan de andra rummen släcks ner, ett efter ett. När vi pratade om ditten och datten. När de sa att de är glada för vår skull, men att det blir tomt för dem. När de sa så fina saker och när deras ansikten strålade, som de alltid gör…då kunde jag känna salta droppar rinna nerför min kind…

Provet var på 0,19 redan igår kväll, så Olivia bad dem koppla ur droppet om 03-provet även var bra. Vid 4-tiden såg jag att de tog bort droppet. Det blev betydligt tystare i rummet när droppmaskinen kopplades bort. Den här gången fick vi ett sånt där gammalt tröskverk, som låter väldigt högt, istället för de nya moderna droppmaskinerna som är betydligt skönare för öronen under natten. Det enda som lät sedan var det väldiga suset i ventilen; det är bra på ventilation på sjukhuset, det hörs! 

Efter min emotionella sinnesstämning hade jag svårt att komma till ro. Tydligen låg även Olivia och hade svårt att sova, utan att vi visste om varandra. Jag försökte vara tyst, gled in i olika tankar. Natten fortsatte att vara orolig och ibland gick det bara en timma mellan kissningarna. Jag tror att även Olivia var tankfull och hade många känslor i kroppen denna hennes sista natt, efter cytostatikabehandling, på sjukhuset. 

Jag hade bestämt med Olivia att väcka henne när läkaren kom. Jag behövde inte det, för Olivia låg halvvaken när hon kom. Vi fick återigen den mysiga läkare vi hade häromdagen, hon jobbar mest på en annan avdelning. Jag undrar varför vi hela tiden får träffa nya läkare, jag har mina teorier om det men det kan vi ta en annan gång. Hon berättade att operationen av lungan antagligen blir av om 2-3 veckor, vi kommer att få en kallelse från kirurgen. Vi ska om två veckor komma till onkologmottagningen för att få information om efterbehandlingen med Interferon samt information om när slutkontrollerna sker, då en ny röntgen ska genomföras. När det gäller Neurologen så är Olivia uppsatt på en väntelista, så de kan titta på det om två månader, ”om det inte blivit bra då”! Vilken dröm det vore om så blev fallet!

Våra sjuksköterskor kom och tog bort venportnålen. Vi lämnade nallar, som de fick i uppdrag att dela ut på avdelningen. Vi lämnade också över den stora korgen med godsaker. De såg överväldigade ut, de skulle placera den i personalrummet och hälsa från oss. 

Vi började förbereda Olivia för dusch. När jag hämtade handdukar från skåpet kom en speciell sjuksköterska farande med sin lunchlåda. Henne ville vi ju så gärna träffa idag, det sa jag åt henne redan i måndags när hon ringde och välkomnade oss på ny kur. Hon ville så gärna krama Olivia. När hon var i rummet såg jag att hon hade en sax i fickan så jag bad henne klippa av Olivias namnband. Hon kände sig ärad! ”Sånt där gör ju normalt kungen!” sa jag. ”Ja, men jag är nästan som kungen!”skojade hon. Sen gick hon i korridoren med bandet och sa till kollegorna: ”Jag fick äran att klippa bandet!!!”. Hon är för underbar! Hon fick också äran att ge oss de sista pärlorna till Supersnöret, bl.a blomman, som innebär att behandlingen är slut. Den hade hon aldrig gett till någon, lyckan var fullständig! 

  
Olivia njöt som vanligt av duschen och ville njuta länge. Sen var det på med kläder och hejdå i korridoren. När vi gick mot entrén pratade vi om all personal som vi hade velat träffa idag. All personal är betydelsefull, men några har fått en särskild plats i hjärtat. En sköterska som vi har kallat Ängeln jobbar mest på en annan avdelning. När vi satt och väntade på taxin spanade Olivia mot den långa kön med personal som skulle köpa lunch i kiosken. ”Titta, mamma, på henne med orangea skor, är inte det ”Ängeln”?!” Samtidigt som taxichauffören kom gick vi fram till kön, upptäckte att det var denna fantastiska människa, som vi så gärna ville tacka och krama om. Vilket sammanträffande, nästan som att det var meningen. ”Destiny takes a hand”, liksom. Hon blev så glad för vår skull och tackade tillbaka.

Vi kom hem till de lite krassliga killarna hemma och har haft en avkopplande eftermiddag. När jag hämtade paket i centrum stötte jag på min mamma i blomsteraffären. ”Är det du som är den fantastiska mamman?!” sa en bekant till min mamma. Vilken fantastisk fråga att få, men jag blev helt ställd. ”Jag är mamma till fantastiska Olivia, ja!”. Jag överöses med beröm från alla håll och kanter och det gör mig gott, jag suger i mig så gott det går, men blir väldigt överväldigad av allt som sägs och skrivs. Olivia är den fantastiska, hon är hjälten i denna story. Men visst, service-teamet runt henne, VI har förstås också kämpat hårt! ”Ja, jag ÄR den fantastiska mamman”, sa jag till slut, ivrigt påhejad av mamma och blomsterhandlaren.

Countdown:

AP-kur (Doxorubicin+Cisplatin) 4/4✔️
A-kur (Doxorubicin) 2/2✔️
Operation tumör vän knä ✔️

Operation vänster lunga ✔️

M-kur (Methotrexate) 12/12 ✔️

Operation höger lunga

Nervskada höger ben läkt

Det känns fantastiskt att ha nått detta stora, första delmål! Vi njuter och ska fira för fullt! 

#fuckcancer #nejtillcancer 

Annonser

4 responses »

  1. När jag berättar om denna otroliga bloggs berättar jag om krigarprinsessan och hennes otroliga mamma, pappa och bror.
    Jag vet inte hur jag ska formulera mig utan att låta klyschig men du Therese är en ängel som får i alla fall mig, att stanna upp och tänka efter vad som är viktigt här i livet. Så är det!
    Kram och ”ses” imorgon.
    #TFC #krigarprinsessan #fuckcancer #nejtillcancer

    Liked by 1 person

  2. Det är underbart skönt att höra att allt verkar bli bättre och bättre.
    Jag blir verkligen oerhört rörd av dina ord Tessan,och i ärlighetens namn så rinner tårarna längs mina kinder pga alla känslor som dina ord väcker.
    Den enorma oro och rädsla som detta måste innebära för hela er familj och alla i er närhet är svår att ens försöka förstå men som sagt du når väldigt långt med de ord du sätter på denna mardröm. Ser fram emot fler positiva besked i behandlingen av denna djävulska sjukdom.
    Full fart framåt.Kämpa,kämpa,kämpa!

    Många styrkekramar till er alla! / Jidan

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s