Olika sätt att se på livet

Standard

Torsdag 160218

Natten till idag sov Olivia och jag toppenbra! Som vi gladdes åt det! Det kan låta lite överdrivet att glädjas så mycket åt en natt med regelbunden sömn. Men vi gör det. För det har varit en bristvara i många månader. Vi har vant oss vid att ha störd nattsömn, men vi känner förstås en avsevärd skillnad när vi får en hel natts oavbruten sömn. Som den inatt! Vi gläds åt det. Det var tur att just den här natten var så bra, eftersom klockan ringde 06:00! En av Olivias bästa kompisar fyllde år och de skulle överraska henne i skolan. 07:20 blev hon upphämtad och de rullade mot skolan i snömodden. 

På förmiddagen hade vi sedan möte med rektor och mentorer på Olivias skola. Vi ville göra klart hur planen vad gäller behandlingar ser ut framöver. Vi ville också se över planen över skolarbetet, hur det påverkar betygen, vad hon ska fokusera på för att komma ikapp och hur samarbetet med de olika ämneslärarna kan fungera. Vi fick också helt klart för oss att Olivia inte kommer att behöva gå om sjunde klass. Det trodde vi väl egentligen aldrig, men visst har det gnagt en liten oro. Hon kommer inte heller att bli underkänd i idrotten, pga att rullstolen hindrar henne att delta. Det trodde vi aldrig heller, men det var ändå skönt att höra det. Det var ett väldigt bra möte, som kändes viktigt att genomföra. 

Olivia hann vara med på några lektioner idag, sen behövde hon hem en halvtimma för att vila från rullstolen lite innan vi åkte för provtagning. Vi bytte jeansen som vi köpte häromdagen. Det är svårt att prova kläder sittande i rullstolen, så vi får köpa med oss och prova hemma. 

När vi varit hemma en liten stund lagade jag mat i köket. När jag skulle gå och tala om att maten var klar hade Olivia somnat till i soffan. Det blev en välbehövlig powernap! Vi åt i vardagsrummet, jag och barnen, och deras pappa anslöt när han kom hem från jobbet. 

Ikväll har vi gjort lite extra skolarbete och sen har vi börjat på ett nytt pussel, Olivia och jag. Hon gillar ”gubbpussel” a la Jan Van Haasteren. Det har 1500 bitar och är ett myller av lustiga människor som spelar bangolf.

Vi har fått en tid för operation nästa torsdag som vi vill ändra. Så fort brevet kom i brevlådan ringde jag upp Kirurgen. Det ska anordnad ett stort släktkalas nästa lördag som vi inte vill att Olivia missar. Hon har själv varit med och planerat för kalaset och sett fram emot det, så det vore tråkigt om hon missade det. När jag pratade med ansvarig på Kirurgen fick jag hennes förståelse, trots att det förstås inte är helt lätt att pussla med oprrationstider. De ska se vilket operationsdatum de kan erbjuda oss. Onsdagen nästa vecka är helt fullspäckad på sjukhuset, då vi har möten både på Onkologen och Kirurgen och dessutom sjukgymnastik och musikterapi. 

Jag har idag tänkt på hur olika en kan se på beteenden och egenskaper. Samma sak kan av den ena ses som en brist eller utvecklingsområde och av den andra som en förmåga. Att ha lätt för att visa känslor, för att ta ett exempel. Är det starkt att bita ihop och hålla inne med tårar och hålla en rak linje? Eller är det starkt att våga släppa fram tårar inför den andre, att visa sina känslor och sin sårbarhet? Jag kan ta fram flera exempel på egenskaper som kan uppfattas så olika, beroende på vem du frågar. Jag uppskattar ärlighet, att våga stå för den du är, att vara stolt över vem du är, att ha modet att peka på dina fördelar och positiva sidor, men också vad du själv ser för utvecklingsområden hos dig själv. 

Jag har tidigare i bloggen nämnt att jag har lättare nu för att ta in alla förnimmelser och sinnesintryck runt mig. Jag tänker att jag mer tar mig an världen med ett barns nyfikenhet och fascination. Att spana på förgreningar i träden, hur ringlar sig grenarna, vad avslöjar ådrorna i stammen och bladens kanter. Också mer filosofiskt djupa frågor kring naturens liv och rörelse. Det är berikande att se på omgivningen så. Jag tänker att jag vill fortsätta söka skönheten i skapandet, jag vill utveckla ett djupare intresse för konstverket. Det finns mer att upptäcka, på ett djupare plan. Inte bara svisha förbi, på ett ytligt plan. Mer djuplodat och nyfiket utforskande. En del skulle kalla det 40-årskris, jag väljer att kalla det 40-årsutveckling. Det är ju ett framsteg i livet att ha nått en sådan insikt. Livet är inte till för att rusa igenom. Då riskerar du att missa så mycket på vägen. Livet är till för att vara medveten om allt du möter på den där vägen, och att då och då finna nya stigar att trampa på, nya stickspår som kan leda in till nya spännande livsupplevelser. Lägg märke till det du möter, ta tillvara på de möten du får ta del av. Möten med människor, djur eller natur. Kanske kan de lära dig något nytt; om dig själv eller om någonting i livet som du inte redan visste om. Livet är här och nu. Njut av det. För att du kan.

  
#fuckcancer #träd #livet 

Annonser

One response »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s