Det som håller oss vid liv

Standard

Måndag 170109

Igår firade vi lillebror på 12-årsdagen. Tolv år! 12! Min ”Lilleman”!!! Han hade bestämt att vi skulle bjuda på Chili con carne och kladdkaka – och så blev det! Vi lagade mat hela dagen och vid 17-tiden började gästerna ramla in. Det härligaste med kalas tycker jag är den härliga gemenskapen. På det sättet är det synd att tre av fyra födelsedagar hos oss är koncentrerade kring jul och nyår. Det blir ett intensivt umgänge under den perioden, då vi också träffas för att fira alla helgdagar. Men det är härligt tycker jag! Det är kärlek! Synd bara att det tar slut så fort. Det är mycket förberedelser – med handling, städning, matlagning och dukning. Sen går det några få timmar av kalaset – och lika plötsligt är det över! Min egen födelsedag om två veckor är det studier i Uppsala på schemat, men de av släktingarna som älskar kalas mest frågade genast vilken annan dag jag ska firas…

Idag har jag suttit och pluggat hela dagen. Det kändes inspirerande att återgå till studierna efter att ha vilat från det under gårdagens firande. Efter lunch gick jag till biblioteket och satte mig – för att få lite miljöombyte. Mer förberedd kan jag inte vara inför morgondagens opponering och tenta. Jag fick ett trevligt telefonsamtal på biblioteket – spännande saker kan vara på gång…

Innan jag gick hem från biblioteket behövde jag hämta ut nya sprutor till Olivia, som jag beställt till Apoteket. Det har blivit en ren vana att gå till Apoteket och hämta hennes medicin, det är ingenting jag reflekterar så mycket över längre. Jag vet att hennes lista är lång; att det fortfarande finns kvar medicin på listan som hon har behövt tidigare, som vissa krämer, flytande Xylocain mot smärtorna i munnen till följd av de hemska blåsor som cellgifterna framkallade. Sen vet jag inte vad det finns mer, men vi behöver dem inte. Jag fick med mig hennes sprutor bara och hoppas att vi aldrig kommer att behöva några andra mediciner. I februari har det gått ett år sedan sista cellgiftsbehandlingen…

Många sitter nu och tittar på Cancergalan på TV. Det är bra att de anordnar dessa galor, för det brukar innebära mer pengar åt forskningen. Alla pengar behövs! Forskningen går framåt tack vare alla dessa frivilliga bidrag till fonden. Tillsammans kan vi förbättra medicinen, på sikt kan vi besegra denna sjukdom! Ingen ska behöva drabbas. INGEN! Vi tittar inte på galan – Olivia tycker att det är ”för sorgsamt”. Det ligger också fortfarande alldeles för nära hennes egna upplevelser och känslor. Hon vill just nu bara förtränga hur det var…

När jag gick hem från biblioteket gick jag nerför en lång backe. Där kom Olivia gående med en kompis, som hon skulle följa till tåget. Jag är ännu inte van vid att hon kan komma gående så där – så fri och ledig, på egna ben. Ingen rullstol, och endast något haltande, som en påminnelse om vad hon har varit med om.

Visst vill vi glömma allting vi har gått igenom, men ofta kommer det ändå små minnen, som plötsligt poppar upp. Det är bra att glömma, men också viktigt att bearbeta, viktigt att minnas för att fortsätta vara ödmjuk inför livet. Det finns mycket att kämpa för i livet, många duster att genomleva, många kamper att genomgå. En del dagar är tyngre än andra.

Ikväll lät jag Peter LeMarcs ljuva röst fylla mina öron…

”Så fortsätt längta, hitta mod.
Våga hoppas, våga tro.

Tro på drömmen, ta ett kliv.
Vält den värld du lever i.
Och va en galning, va naiv.
Det är det som håller oss vid liv.

Det finns ett fönster i ditt rum, och det står öppet dygnet runt.
Du kan se det om du lyfter blicken mot taket.
Därute ropar nån ditt namn, med en tålmodig famn för dig å falla i,
tveklöst och naket.”

”Det som håller oss vid liv” – Peter LeMarc

img_9871

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s