Daily Archives: 17 september, 2017

2 år sedan operationen

Standard
2 år sedan operationen

Söndag 170917

Idag är det på dagen två år sedan tumören, den elakartade, ”Voldemort”, opererades bort. Det var Olivia som påminde mig att det var årsdagen idag. Då tänkte jag att jag måste skriva några rader i denna annars väldigt vilande blogg.

Olivia har tillbringat helgen i Sundsvall. De som har följt vår sommar kan ana varför hon åkte just dit. FO&O, förstås! En del kanske tycker att vi överdriver när vi åker land och rike runt för att se dessa killar, prata en stund, kramas och ta en selfie. Långt ifrån alla förstår sig på detta. Så här är det: dessa killar betyder så otroligt mycket för Olivia. De gav henne kraft och energi när hon mådde som sämst. Och de ger henne fortfarande kraft, energi och kärlek.

Efter de två jobbiga somrar Olivia har haft, 2015 när hon fick diagnosen och 2016 när hon satt i rullstol och kämpade med att återhämta sig, psykiskt och fysiskt, efter behandlingen. Denna sommar ville jag att hon skulle få upplevelser som betyder mycket för henne. Då FO&O skulle turnera runt i Sverige blev det vår utgångspunkt. Vi har alltså sett dem bl.a. i Västervik, Linköping, Älmhult, Karlskrona, Södertälje och på Skansen. När de hade ett uppehåll hyrde vi stuga på Öland en vecka. Tack vare turnerandet med dessa killar så har vi sett delar av Sverige vi aldrig har sett förut och Olivia har adderat vänner från olika delar av Sverige. Att se henne må så bra gör att jag mår bra!

Det har hänt så mycket den senaste tiden, det är förmodligen därför sjukdomen känns både nära och långt bort i tiden. Den känns nära för att folk väldigt ofta vill höra från mig hur Olivia mår idag och hur det egentligen var att genomlida denna sjukdomen på så nära håll. ”Jag klarar inte ens av att kolla på Barncancergalan, för att det är så sorgligt”, sade någon till mig nyligen. Jag kan uppmana alla att titta på programmet nästa gång. Det ÄR sorgligt att se barn genomlida en så hemsk sjukdom, det är jobbigt att den tar livet av små oskyldiga barn. Men programmet är samtidigt fint och det förmedlar hopp. Och FRAMFÖRALLT så är programmet viktigt för att det inbringar så mycket välbehövliga slantar till Barncancerfonden. Forskningen behövs för att besegra denna hemska sjukdom och för att forskningen ska kunna fortsätta att göra framsteg krävs donationer från allmänheten. När jag pratar lite grann om sjukdomstiden sitter folk som trollbundna. Det är uppenbarligen svårt att greppa vad vi behövde gå igenom och hur starka vi står idag, efter den livskrisen.

Samtidigt känns den tiden så långt borta, var det bara två år sedan operationen, liksom. Vi har separerat, jag har köpt radhus, jag har under våren börjat på ett nytt jobb, i en ny kommun. Olivias hår har vuxit ut, det når nu längre än axlarna och hon kan sätta upp håret i tofs. Som hon längtat! Håret kan ju tyckas vara en petitess i sammanhanget, men att tappa håret var en jobbig del i det hela och att få det tillbaka är ett tydligt tecknet på återhämning. Ett annat tydligt tecken är att hon går bättre och bättre, det lilla haltandet är i stort sett borta. ”Jag kan nästan gå som vanligt i trappor nu!” sa hon till mig bara för en månad sen. Springa har hon inte ”lärt sig” att göra ännu, men hon går istället extremt fort. Hon har en vilja av stål, min tjej! Att köpa skor är en utmaning, då den ena skon behöver vara en hel storlek större. Det klämmer i tårna och är obehagligt i foten där hon saknar känsel. Men vi har löst det förr och vi löser det igen.

Framtidstron är stor, vi pratar om kommande 15-årsfirande och gymnasieval. Återbesöken till Astrid Lindgren på KS i Solna är återkommande och något vi får leva med i många år framöver. Men vi ser till att njuta av dagen, att uppskatta upplevelser extra mycket, att fånga dagen, att fika oftare på cafe och att njuta här och nu. Det är lätt att glömma bort det.

Jag får då och då förfrågningar från olika håll om att ge ut en bok. Den kommer, men när den ska skrivas har jag inte bestämt ännu. Även om jag ganska ofta får berätta om sjukdomstiden så inser jag att det kommer att bli en känslomässig resa att backa tillbaka i bloggen och se skriften från olika perspektiv. Det kanske inte finns någon rätt tid att göra den känslomässiga resan, men det kan definitivt finnas en sämre tid. Jag kommer nog känna när jag är redo att ta mig an det. Jag brukar göra det. Tack för er uppmuntran, tills boken kommer får ni hålla tillgodo med att jag tittar in här då och då och skriver några rader.

Ta hand om er! / Therese

 

 

Annonser