Det som håller oss vid liv

Standard

Måndag 170109

Igår firade vi lillebror på 12-årsdagen. Tolv år! 12! Min ”Lilleman”!!! Han hade bestämt att vi skulle bjuda på Chili con carne och kladdkaka – och så blev det! Vi lagade mat hela dagen och vid 17-tiden började gästerna ramla in. Det härligaste med kalas tycker jag är den härliga gemenskapen. På det sättet är det synd att tre av fyra födelsedagar hos oss är koncentrerade kring jul och nyår. Det blir ett intensivt umgänge under den perioden, då vi också träffas för att fira alla helgdagar. Men det är härligt tycker jag! Det är kärlek! Synd bara att det tar slut så fort. Det är mycket förberedelser – med handling, städning, matlagning och dukning. Sen går det några få timmar av kalaset – och lika plötsligt är det över! Min egen födelsedag om två veckor är det studier i Uppsala på schemat, men de av släktingarna som älskar kalas mest frågade genast vilken annan dag jag ska firas…

Idag har jag suttit och pluggat hela dagen. Det kändes inspirerande att återgå till studierna efter att ha vilat från det under gårdagens firande. Efter lunch gick jag till biblioteket och satte mig – för att få lite miljöombyte. Mer förberedd kan jag inte vara inför morgondagens opponering och tenta. Jag fick ett trevligt telefonsamtal på biblioteket – spännande saker kan vara på gång…

Innan jag gick hem från biblioteket behövde jag hämta ut nya sprutor till Olivia, som jag beställt till Apoteket. Det har blivit en ren vana att gå till Apoteket och hämta hennes medicin, det är ingenting jag reflekterar så mycket över längre. Jag vet att hennes lista är lång; att det fortfarande finns kvar medicin på listan som hon har behövt tidigare, som vissa krämer, flytande Xylocain mot smärtorna i munnen till följd av de hemska blåsor som cellgifterna framkallade. Sen vet jag inte vad det finns mer, men vi behöver dem inte. Jag fick med mig hennes sprutor bara och hoppas att vi aldrig kommer att behöva några andra mediciner. I februari har det gått ett år sedan sista cellgiftsbehandlingen…

Många sitter nu och tittar på Cancergalan på TV. Det är bra att de anordnar dessa galor, för det brukar innebära mer pengar åt forskningen. Alla pengar behövs! Forskningen går framåt tack vare alla dessa frivilliga bidrag till fonden. Tillsammans kan vi förbättra medicinen, på sikt kan vi besegra denna sjukdom! Ingen ska behöva drabbas. INGEN! Vi tittar inte på galan – Olivia tycker att det är ”för sorgsamt”. Det ligger också fortfarande alldeles för nära hennes egna upplevelser och känslor. Hon vill just nu bara förtränga hur det var…

När jag gick hem från biblioteket gick jag nerför en lång backe. Där kom Olivia gående med en kompis, som hon skulle följa till tåget. Jag är ännu inte van vid att hon kan komma gående så där – så fri och ledig, på egna ben. Ingen rullstol, och endast något haltande, som en påminnelse om vad hon har varit med om.

Visst vill vi glömma allting vi har gått igenom, men ofta kommer det ändå små minnen, som plötsligt poppar upp. Det är bra att glömma, men också viktigt att bearbeta, viktigt att minnas för att fortsätta vara ödmjuk inför livet. Det finns mycket att kämpa för i livet, många duster att genomleva, många kamper att genomgå. En del dagar är tyngre än andra.

Ikväll lät jag Peter LeMarcs ljuva röst fylla mina öron…

”Så fortsätt längta, hitta mod.
Våga hoppas, våga tro.

Tro på drömmen, ta ett kliv.
Vält den värld du lever i.
Och va en galning, va naiv.
Det är det som håller oss vid liv.

Det finns ett fönster i ditt rum, och det står öppet dygnet runt.
Du kan se det om du lyfter blicken mot taket.
Därute ropar nån ditt namn, med en tålmodig famn för dig å falla i,
tveklöst och naket.”

”Det som håller oss vid liv” – Peter LeMarc

img_9871

Annonser

Tröttsamt och snöigt

Standard

Lördag 170107

Vi har varit på landet i några dagar. Det var skönt med miljöombyte – så fort vi svänger in på den slingriga vägen som leder till huset infinner sig ett lugn och jag känner mig väldigt avkopplad. Första natten vet jag inte hur många minusgrader det var ute, men vi hade inte hunnit värma upp huset tillräckligt under kvällen så det blev en frussen natt med dåligt med sömn för oss alla. 

Farmor och bonus-Olle kom på en snabb visit på torsdag kväll, de hade födelsedagspresenter till barnen med sig och bjöd på pizza till middag. 

Jag har behövt plugga en hel del, men idag skickade jag in den PM som ska försvaras under opponeringen på tisdag. Jag har pluggat på vetenskapsteorin och hoppas att jag ska klara tentan på tisdag. Jag blev uppringd av en kurskamrat som insett att hon varken kommer att hinna skriva klart sin PM eller plugga tillräckligt för att kunna skriva tentan på tisdag. 

Givetvis passade vi på att vara ute i snön igår! Pulkorna kom fram och på marken gjordes änglar…

Den snöiga tomten


Vi hade också en spelkväll igår och värmde upp huset med ljus. I natt var det varmt och gosigt och vi sov bättre. Jag känner mig som att jag har festat loss i flera dagar och inte fått någon sömn alls. Det är väl dålig sömn under en tid i kombination med mycket som snurrar runt i huvudet. Det känns som förkylningen börjar släppa nu i alla fall. Att jag längtar efter en riktig genomkörare i gymmet är ett gott tecken. Snart så…

Olivia mår bra. Mellandagsrean är betydligt roligare när hon kan gå och inte sitter i rullstol. Hon har också längtat efter att få rumla runt i snön, vilket inte var möjligt för ett år sen. Det var härligt att se henne ligga i snön och göra snöänglar, med rosiga, glada kinder. 

Hon jobbar på med träningen och det märks att hon gör små framsteg med såväl kondition som balans för varje vecka. 

En representant för Min Stora Dag ringde igår och undrade om Olivia hade några frågor kring val av upplevelse som hon ska försöka ordna åt henne. Olivia tänker och tänker och många kommer med tips och idéer. Något beslut har hon inte tagit ännu. 

I eftermiddags hjälpte Olivia mig att laga till kycklinggryta med kokosmjölk och olika grönsaker, så som vi tror att receptet är i skolan. Barnen har pratat om hur god den är. Vi fick nog till det rätt bra! 

Imorgon kommer nära och kära hem till oss för att fira att lillebror fyller 12 år! Tänk, vad stora mina barn är! 

Hej mitt vinterland! 

Standard

Onsdag 170104

Så har vi vinter även i Stockholm! Nu är det helt jättevitt överallt efter att ha snöat utan uppehåll sedan igår eftermiddag. Det lockade inte att ge sig ut idag, men jag hade ett möte inbokat och fick ge mig ut, pulsa fram i snön och gräva fram bilen. Det var ovanligt få bilar ute på vägarna och hastigheten hölls nere. Det är klokt att de som inte behöver ge dig ut på vägarna undviker det och att alla tar det lugnt i trafiken. Storstockholm är så enormt stort och plogbilarna hinner inte med när det hela tiden faller nysnö. 

Igår tog jag en pw när snöstormen precis börjat. Jag är lite galen, men också målmedveten! Hade jag bestämt mig för att plugga till kl 17 och därefter klä på mig underställ och resten för att ta en promenad – då gör jag det! Jag älskar inte snö, men det lyser upp och är vackert. Det var inte jätteskönt när det yrde upp i ansiktet, men det friskade upp och lämnade mina kinder med äppelröda avtryck när jag väl kom hem. Duschen efteråt var himmelskt skön och sen klev jag i min sköna, fleecevarma One-piece med leopardmönster. Inte mitt sexigaste plagg, men definitivt det gosigaste. 

Vi skulle egentligen spela ett familjespel igår kväll, men planerna ändrades, så Olivia och jag såg sammandraget från sommarens allsång. Jag beundrar Sanna Nielsen! Jag älskar hennes optimism och framåtanda. Jag inspireras av hennes sätt att ta sig an utmaningar och hennes passion för det hon håller på med. Vilken kvinna! 

Min luftrörskatarr har inte riktigt gett med sig – det är en del slem kvar i systemet och jag har torrhosta, främst nattetid. Jag håller mig därför borta från gymmet, men tar mina promenader. Det ger mig frisk luft och det hjälper till att få upp slemmet. Vet inte om det leder till att jag blir frisk, men jag håller igång och får frisk luft i alla fall. Längtar efter att träna riktigt ordentligt och ska göra det så fort detta släpper. Inatt hostade jag för fullt och inser att jag måste fortsätta med såväl hostmedicin som nässpray om jag ska få någon sömn.

Häromdagen när jag tog en pw stötte jag på en kvinna som har en son i samma ålder, i samma skola och tidigare i samma innebandylag som min son. Vi pratade en stund och hon ville förhöra sig om läget med oss och med Olivia. Som vanligt när någon vill måla i svart, tycka synd om och kommentera ”vilket helvete vi har gått igenom” vill jag i alla fall säga något positivt. ”Man blir i alla fall stark på något sätt efter att ha gått igenom en sådan här sak!”. Då spände hon ögonen i mig och sa: ”Fast det hade ni väl i alla fall kunnat vara utan?! Inte skulle ni väl ha behövt genomlida detta?!”. Och sen sa hon en annan klok sak; ”INGEN kan förstå vad ni har gått igenom! INGEN! Man kan tro det, för att man har följt hur ni har det, för att man kanske har varit på besök på sjukhuset. Men de förstår inte! Vi förstår inte! Inte ens jag som jobbar på sjukhus, ibland med cancerpatienter, kan tillfullo förstå det! INGEN kan det!”. Det var väldigt insiktsfullt sagt. 
Mycket tid går till pluggandet nu inför PM-inlämning, opponering och tenta. Tänker fira när jag klarat denna kurs! 

Olivia och hennes lillebror njuter av lovet för fulla muggar. De har vänt på dygnet och mattiderna är lite upp- och nervända. Den enda rutinen som vi håller fast vid någorlunda är träningen. Både Olivia och lillebror har sina styrketräningsövningar. 

Vy från gårdagens promenad i snöyran

Visst är det starkt!

Standard

Måndag 170102

På nyårsdagen fick jag mail, SMS och meddelanden från personer. Upplyftande meddelanden som innehöll tankar av tacksamhet för att jag funnit i personers liv under 2016, stöttat och uppmuntrat, funnits där, visat omtanke, brytt mig. Stärkande ord om att jag är en förebild, att jag är en att se upp till, att jag är stark. Stora ord, förstås. Svåra att greppa, svårt att koppla till mitt ego. De där orden trängde rakt in i mitt hjärta och min självkänsla. Jag har hört dem förr, det har nått mig under året. Men att få det i skriven text på nyårsafton och nyårsdagen gjorde att styrkan i orden kändes ännu tyngre. Förra året har summerats och JAG är en person som några inte bara kommer att tänka på, utan dessutom känner att de vill öppna sitt hjärta för och tacka. En förstoring av hjärtat, en varm vind genom kropp och själ, en boost för självkänslan. 
Många förväntar sig inte att du ska ha orken, viljan och förmågan att stötta andra när du själv genomgår en kris. Men för mig är det precis tvärtom. När hjärtat är vidöppet och mitt eget behov av tröst och värme var som störst, då insåg jag att behovet av att behandla andra som jag själv vill bli behandlad kändes ännu viktigare. 

Jag har fått suga på de där orden nu ett tag. Stark är ordet som många har använt för att beskriva mig under 2016. Stark utifrån deras definition, stark utifrån vad de vet att jag har gått igenom. Då vet de långt ifrån allt. Boken har sidor som är dolda, boken innehåller strider och bataljer som endast det inre av mitt hjärta känner till… Styrka kan vara att stå still när det blåser och tänka att vinden är frisk. Styrka kan vara att kämpa uppför backen i motvind och tänka att du snart når krönet – och då går det nedför igen. Styrka kan vara att höja armarna i skyn av stolthet och inte låtsas om tyngden som vill trycka ner dem igen. Det är starkt – ja, visst är det starkt! 

”Låt mig gå i bitar

Jag har gjort något så dåligt igen

Låt mig ha ont

Låt mig skrika färdigt

tills bröstkorgen blir tom…

Låt mig spricka sönder

Det har jag verkligen förtjänat

Hallå, hallå

Låt mig vara dum

det blir din tur om en liten stund


Jag är, är jag? Jag är

inte gjord av sten

Vad är farväl, vad är

inte gjort av sten?”

Stenbrott” – Kent 

Mot 2017

Standard

161231 Nyårsafton 

Igår var jag på Globen tillsammans med 13000 andra och sjöng fram Djurgårn till en 3-2-seger! DIF har gått knackigt i år – föreningen kämpar fortfarande med att ekonomiskt komma på fötter igen efter de två åren i bottenträsket, Allsvenskan. Frölunda leder serien överlägset och enligt oddsen skulle det bli kattens lek med råttan i den runda arenan som sällan nyttjas för ishockey numera. Men DIF, för dagen klädda i klassiska dräkter för att fira 125-årsjubileet, ville annorlunda. I takt med att spelarna gav allt på isen och spelade för skölden på bröstet, ökade stämningen på läktarna. Det är svårt att skapa samma tryck på Globen som i vår närliggande hockeyborg, Hovet. Men när det är i det närmaste fullsatt och Djurgårdsfamiljen bestämmer sig för att ge allt, då går det även att få Globens klassiska röda stolar att vibrera. Det går att skapa en stämning som får arenan att koka så att det känns som om topplocket högt uppe i arenans tak ska lyfta likt en nyårsraket mot kungliga huvudstaden. Taket lyfte inte, men jag lyfter på hatten för våra hockeykrigare – på is såväl som läktare. Hårt arbete lönade dig igår kväll, trots konstigt bortdömt mål och märkliga utvisningar. DIF är passion! 

DIF och fansen firar efter segern


Olivia och jag spelade xBox innan jag åkte mot Johanneshov. Hon fortsatte sedan att spela med sin pappa och då var det hennes Eisbären Berlin som vann över pappas Djurgårn. Spel är kul! Olivia har inte samma vinnarskalle som jag har, men lite av den ådran tyckte jag mig se igår när hon vann över mig i slalom och dart. 

Nattsömnen är inte den bästa nu för mig. Jag härjar runt, drömmer konstigt och vet knappt skillnad på dröm och verklighet. Vad är det med att jag drömmer att jag har glömt att ta min medicin?!? Vilken medicin?! Jag trodde den drömmen kom då Olivia tog olika mediciner, att det var hennes mediciner jag menade. Men den återkommer och gör mig lika förvirrad varje gång. Kl. 01:00 satt jag vid sängkanten och funderade på vilken medicin jag behövde ta och om jag tog den igår och dagen innan det. Hjärtat rusar när jag funderar om jag glömt att ta den. Jättekonstigt – jag fattar inte vad jag hittar på när jag sover… Jag tror att drömmar ofta har ett budskap, men här förstår jag inte budskapet.

Det blev en sen promenad i morse, då jag tog lite sovmorgon, och därför var det ljust i motionsspåret. När jag går 7:30/8:00 går solen upp under promenaden. Det är extremt vackert då över de två sjöar jag passerar. 

I eftermiddag kommer goda vänner till oss. Som tradition spelar vi spel under nyårsaftonen. Tillsammans ska vi sedan avnjuta rostbiff och potatisgratäng. Mormor och bonus-Kjelle bor i lägenhet på sjätte våningen med enorm utsikt över flera närliggande orter. 12-slaget firar vi därför med att beskåda nyårsraketerna från deras fönster, omgivna av nära och kära. En trevlig tradition! 

Många avlägger nyårsafton denna kväll. Det gör inte jag – det har jag aldrig gjort! Jag kan lova mig själv saker under hela året, utan att känna en press att uppfylla något stort som jag lovat mig själv på årets sista kväll. 

”Working hard for something we care about is called stress. Working hard for something we love is called passion”

Om jag skulle beskriva 2016 med ett ord skulle det vara ordet känslosamt. Det har hänt så mycket, känslor har rivits upp, det har varit känslosamma möten, återvunna vänskaper, ett avsked av arbetskamrater, tacksamhet mot nära och kära och ett år för återhämtning efter en extremt tuff sommar och höst 2015. Ett nytt år innebär nya möjligheter, en möjlighet att hitta språngbrädan och ta ny sats. Jag har dammat av språngbrädan och ska nu bara placera den i rätt riktning. Sen är jag redo att ta sats mot nya mål. Jag hoppas att min inre röst leder mig i rätt riktning, att jag har modet att öka takten, förståndet att bromsa när det behövs och möjligheten att landa mjukt. 

Med det vill jag önska dig ett Gott slut på 2016 och ett gott nytt 2017! Ta hand om er! 

Jullovsbio

Standard

Onsdag 161228

Det är uppenbarligen fler än vi som har som tradition att gå på bio under jullovet. Vi skulle gå igår men de filmer vi ville se var helt uppbokade på alla biografer i stan. Vi bokade biljetter tills idag och ägnade gårdagen åt att baka istället. 

Idag såg vi ”Trolls” på Heron City. Förutom att trollen i filmen är söta så tycker jag om budskapet i filmen som handlar om att hålla ihop, samarbeta och, framförallt, att ha en positiv inställning till livet. Mormor var med mig och barnen. Efteråt var vi och åt middag på en kinesisk restaurang. Lillebror vill inte alltid vara med på våra utflykter, men vi älskar när han väl är med. Han är en riktig glädjespridare! 

Olivia har sovit hos mormor och bonus-Kjelle två nätter i rad och hon sover där även i natt. Hennes pappa jobbar, jag behöver plugga och lillebror ägnar sig åt spel och Skype. Hos mormor är de nattugglor och sitter uppe och spelar Uno, syr och ser på TV. Olivia trivs där, det är lite miljöombyte, det är mysigt och väldigt fritt. Det blir perfekt avkoppling för henne på jullovet! För mig känns det också skönt att inte ha dåligt samvete för att jag måste plugga. Jag måste läsa till en tenta i vetenskapsteori, skriva på mitt vetenskapliga PM och lämna in en skriftlig uppgift i Specialpedagogiken. Sjukdomen kom olägligt och det var svårt att plugga med den huvudvärk jag hade under tio dagar. Därför måste jag lägga ner en hel del tid på pluggandet denna och nästa vecka. 

Vy över sjön Drevviken från morgonens 7 km pw

Olivia 14 år

Standard

Måndag 161226

På juldagens förmiddag åkte Olivia och jag och handlade inför hennes kalas på Annandagen. Hon tycker om att vara med och bestämma vad det ska bjudas på. Tårta är inget hon föredrar, så hon valde istället muffins och Mormor Magdas glass. 

Eftermiddagen/ kvällen tillbringades med nära och kära. Ett helt gäng med släktingar valde dessutom att vara uppe till tolvslaget för att sjunga för Olivia. Hon hade själv sagt att hon skulle vara uppe till midnatt. Det är viktigt att lägga ut på sociala medier att en fyller år, vet ni! Vi sjöng och hurrade för födelsedagsbarnet och hon uppskattade verkligen att så många nära och kära satt uppe med henne och trotsade den trötthet som ofta följer dagen efter julafton. Det kommer hon att minnas! 

Vi lät henne sova till 09:30 innan vi sjöng för henne, hela familjen. Min lilla tjej – 14 år!!!

Förmiddagen gick åt till att förbereda inför kalaset och Olivia fick många telefonsamtal, SMS och hälsningar via sociala medier. Alla dessa värmde verkligen, men det som värmde extra mycket var en videohälsning från underbara Oscar Enestad i The Fooo Conspiracy! 

Nära och kära strömmade in på eftermiddagen och traditionsenligt bjöds det på toast med olika ostar, skinkor och korvar. Det smakar bra efter julmaten och oset efter alla toastmaskiner fyllde köket medan vardagsrum och kök fylldes av släktingar. Olivia fick många presenter, som öppnades vartefter alla kom – hon var supernöjd med allt hon fick. 

Olivia var väldigt nöjd med sin födelsedag! Det känns helt fantastiskt och speciellt att fira denna födelsedag. Dels är det otroligt att min tjej har blivit så stor! Vi tittade i gamla fotoalbum från när hon var pytteliten, från den första ultraljudsbilden till när hon som ettåring gick omkring. Så bestämd, så målmedveten, så klok och så fin – då som nu! 

Det känns också väldigt speciellt att fira födelsedagen med tanke på allt hon har gått igenom. Många grattis-hälsningar minner också om de nya kraftord som förknippas med Olivia; ”Grattis till härliga kämpar-Olivia!” och ”Till den starkaste och modigaste tjejen jag känner!”. Att beröra och beröras. 

Denna lade Olivia ut på sin Instagram vid midnatt.