Lägesrapport

Jag får Mail och förfrågningar då och då kring när bloggen ska uppdateras och när boken är på gång. Det gläder mig att följare saknar att följa oss! Jag förstår ju att flera följare levde sig in i vår kamp och både gladdes och våndades med oss. Den blogg som till en början var ett sätt att hålla den stora skaran släkt och vänner uppdaterade om läget nådde så många fler. Det var inte alls vad jag har trott och tänkt. Fortfarande nås den ut till folk och jag får då och då statistik på hur många som läser.
När jag stöter på folk ”från förr”, som jag inte sett på ett tag, är en av de första frågorna hur Olivia mår. Det är flera som undrar, som inte har kontakt med oss längre av olika anledningar. Detsamma är det förstås med er blogg-läsare. Därför kommer här en uppdatering kring nuläget!

Nästa vecka har det precis gått fem år sedan vi hamnade i ”cancer-bubblan”, den autostrada av sällan skådat slag som det innebär från röntgen och provtagning till behandling, operation och fortsatt behandling.
Jag vänjer mig INTE vid sjukhuset och har nu på kort tid varit där med Olivia vid två tillfällen för provtagning, röntgen och hjärtkontroll. Telefonledes har jag haft kontakt med Onkolog och Neurolog. Allt ser bra ut!
Det kommer att bli ett till besök på barnonkologen och under våren blir det en överlämning till vuxen-avdelningen (kan ni tänka er?!) där fortsatta efterkontroller och hantering av möjliga sena komplikationer tas om hand.

Nu blir det bara uppföljning två gånger per år – vilket är både skönt och läskigt på samma gång. När det var varannan eller var tredje månad var det ju verkligen en tät uppföljning, vilket blev en trygghet. Samtidigt är de glesare besöken förstås ett tecken på att risken för återfall minskar.

När Olivia i mars månad hade en envis torrhosta som pågick i tre veckor blev jag direkt orolig för ett återfall i lungorna. Nu i efterhand misstänker jag att det kan ha varit Covid-19, men vad vet vi.
När hon visar på en stor trötthet eller känner av åkommor gör det mig fortfarande orolig för att det ska handla antingen om återfall eller sena komplikationer till följd av cellgifterna. Det är en sårbarhet jag får leva med, antar jag.

När jag möter familjer som har genomgått detta har vi en djup förståelse för varandras situation och det knyts liksom osynliga band förenade av gemensamma erfarenheter som endast vi som har gått igenom dem kan förstå.

Olivia vill mer och mer testa den fysiska kapaciteten i sina ben. Hon vill så gärna testa de övningar hon får av gympaläraren, men när hon exempelvis gjorde burpees för någon månad sedan gjorde hon lite för många för att hennes protes skulle klara det. Hon fick leva med smärta i benet i ett par veckor efter det. I sommar ska vi testa att cykla igen – något hon inte vågat testa alls sedan operationen då hon är orolig för att hon inte ska kunna hålla balansen.

Olivia älskar stadslivet – att glida runt på stan med vänner och träffa kändisar. I sommar hade hon sett fram emot konserter och festivaler. Men i Corona-tider har hon fått hålla dig borta från City-kärnan och varenda spelning ställs in. Men hon är frisk och kry och det är huvudsaken!

När Olivia var som sämst sa jag ”överlever hon detta och så småningom tar studenten – då ska vi ha en hejdundrande fest!”. Om ett år smäller det! Om ett år går hon ut 3-årig teknisk och kan med stolthet bära studentmössan. ”Du är mer taggad än vad jag är, mamma” säger hon. Ja, för jag har varit vid hennes sida, precis som hennes pappa, när hon har kämpat sig igenom såväl sjukdom som skola. Det är så många som unnar henne en fest och jag vill att det ska bli en fest hon ALDRIG ska glömma! Så ja; jag är taggad!

Senaste nytt är även att vi har flyttat till ett större hus. Jag har blivit sambo! Barnen bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa men de blir mer och mer flexibla i hur de går mellan sina båda hem och försöker finna vad som passar dem bäst.
Olivia börjar tredje ring till hösten och hennes lillebror börjar i 9:an. Så de båda står i höst inför framtida funderingar och val av yrkes/utbildningsväg.

När kommer boken ”Lindansen” ut? Det är en fråga som kommer. Fortfarande är det bara ett kapitel skrivet. Mer orkade jag inte psykiskt skriva ner just då. Men det är en början. Jag har sagt att jag ska skriva det när jag är klar med Rektorsprogrammet, vilket är i februari 2021. Jag håller på att skriva på mitt examensarbete där nu under sista året. Sen hade jag tänkt mig att jag skulle ha tid att skriva. Men nu kan det vara så att jag sedan satsar på att få ihop en magisteruppsats. Så jag kan vän inte lova NÄR den ska komma. För det måste finnas tid. Och ork. Och att jag är mentalt inställd på att ta mig tillbaka till sjukdomsperioden och ta mig igenom den skriftligen en gång till. Det kommer jag att göra. Jag tror att det skulle vara bra. Jag tror att det skulle vara bra terapi. För jag kan tro att jag har bearbetat klart. Men så kommer det en låt. Eller en doft. Eller att jag får höra om någon till som har drabbats. Då är jag där igen. Jag har också fortfarande mardrömmar ibland och far ibland upp om nätterna och letar efter medicinen som jag har glömt att ta. Jag tar inga mediciner och dessa mardrömmar uppkom när Olivia tog en massa mediciner. Det är märkligt att de fortfarande inte har försvunnit! Att skriva om allt vi gick igenom tror jag kommer att bli en viktig bearbetning och att jag då kan försöka tänka att det är någonting vi kan lämna bakom oss. Olivia är ok med att jag skriver en bok men hon har gjort klart att hon INTE kommer att vilja läsa om den hemska tiden av sitt liv.

Jag vet inte när jag skriver här igen, men det kommer jag att göra.

Mina tankar går till Viktors familj. Hans kamp mot Osteosarkom var tuff och långdragen och till slut orkade inte hans kropp längre. Vila i frid!