5 år sedan op

Idag firade vi Olivias andra födelsedag! För 5 år sedan opererades tumören bort från hennes ben. ”Voldemort”, som jag valde att kalla den, opererades bort och ersattes av en ny knäled.
Jag minns när läkaren sa att störst risk att få tillbaka cancern är under de första 5 åren. Jag minns att jag då tänkte mig framåt till 17 september 2020, 5 år efter op, och februari 2021, 5 år efter sista cellgiftsbehandlingen. En milstolpe är uppnådd! Klart att det ska firas! Klart att det ska firas på Olivias favoritrestaurang – Thaibåten!

Under sjukdomstiden var det fler saker, både nära och långt in i framtiden, som jag drömde mig framåt till. Olivias student till exempel. ”Om hon överlever detta och sen klarar av skolan och hon tar studenten – då ska vi ha en sjuhelsikes fest!”. Så sa jag då. Och vet ni, i juni 2021 tar min Olivia studenten. 3-årig Teknisk är då avklarad! Och jag planerar. Jag planerar för en fest. En sjuhelsikes fest! För den klokaste tjejen jag känner. Hon har fått gå igenom en helvetesresa för att ha nått där hon är idag. Klart hon förtjänar en sjuhelsikes fest!

Lägesrapport

Jag får Mail och förfrågningar då och då kring när bloggen ska uppdateras och när boken är på gång. Det gläder mig att följare saknar att följa oss! Jag förstår ju att flera följare levde sig in i vår kamp och både gladdes och våndades med oss. Den blogg som till en början var ett sätt att hålla den stora skaran släkt och vänner uppdaterade om läget nådde så många fler. Det var inte alls vad jag har trott och tänkt. Fortfarande nås den ut till folk och jag får då och då statistik på hur många som läser.
När jag stöter på folk ”från förr”, som jag inte sett på ett tag, är en av de första frågorna hur Olivia mår. Det är flera som undrar, som inte har kontakt med oss längre av olika anledningar. Detsamma är det förstås med er blogg-läsare. Därför kommer här en uppdatering kring nuläget!

Nästa vecka har det precis gått fem år sedan vi hamnade i ”cancer-bubblan”, den autostrada av sällan skådat slag som det innebär från röntgen och provtagning till behandling, operation och fortsatt behandling.
Jag vänjer mig INTE vid sjukhuset och har nu på kort tid varit där med Olivia vid två tillfällen för provtagning, röntgen och hjärtkontroll. Telefonledes har jag haft kontakt med Onkolog och Neurolog. Allt ser bra ut!
Det kommer att bli ett till besök på barnonkologen och under våren blir det en överlämning till vuxen-avdelningen (kan ni tänka er?!) där fortsatta efterkontroller och hantering av möjliga sena komplikationer tas om hand.

Nu blir det bara uppföljning två gånger per år – vilket är både skönt och läskigt på samma gång. När det var varannan eller var tredje månad var det ju verkligen en tät uppföljning, vilket blev en trygghet. Samtidigt är de glesare besöken förstås ett tecken på att risken för återfall minskar.

När Olivia i mars månad hade en envis torrhosta som pågick i tre veckor blev jag direkt orolig för ett återfall i lungorna. Nu i efterhand misstänker jag att det kan ha varit Covid-19, men vad vet vi.
När hon visar på en stor trötthet eller känner av åkommor gör det mig fortfarande orolig för att det ska handla antingen om återfall eller sena komplikationer till följd av cellgifterna. Det är en sårbarhet jag får leva med, antar jag.

När jag möter familjer som har genomgått detta har vi en djup förståelse för varandras situation och det knyts liksom osynliga band förenade av gemensamma erfarenheter som endast vi som har gått igenom dem kan förstå.

Olivia vill mer och mer testa den fysiska kapaciteten i sina ben. Hon vill så gärna testa de övningar hon får av gympaläraren, men när hon exempelvis gjorde burpees för någon månad sedan gjorde hon lite för många för att hennes protes skulle klara det. Hon fick leva med smärta i benet i ett par veckor efter det. I sommar ska vi testa att cykla igen – något hon inte vågat testa alls sedan operationen då hon är orolig för att hon inte ska kunna hålla balansen.

Olivia älskar stadslivet – att glida runt på stan med vänner och träffa kändisar. I sommar hade hon sett fram emot konserter och festivaler. Men i Corona-tider har hon fått hålla dig borta från City-kärnan och varenda spelning ställs in. Men hon är frisk och kry och det är huvudsaken!

När Olivia var som sämst sa jag ”överlever hon detta och så småningom tar studenten – då ska vi ha en hejdundrande fest!”. Om ett år smäller det! Om ett år går hon ut 3-årig teknisk och kan med stolthet bära studentmössan. ”Du är mer taggad än vad jag är, mamma” säger hon. Ja, för jag har varit vid hennes sida, precis som hennes pappa, när hon har kämpat sig igenom såväl sjukdom som skola. Det är så många som unnar henne en fest och jag vill att det ska bli en fest hon ALDRIG ska glömma! Så ja; jag är taggad!

Senaste nytt är även att vi har flyttat till ett större hus. Jag har blivit sambo! Barnen bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa men de blir mer och mer flexibla i hur de går mellan sina båda hem och försöker finna vad som passar dem bäst.
Olivia börjar tredje ring till hösten och hennes lillebror börjar i 9:an. Så de båda står i höst inför framtida funderingar och val av yrkes/utbildningsväg.

När kommer boken ”Lindansen” ut? Det är en fråga som kommer. Fortfarande är det bara ett kapitel skrivet. Mer orkade jag inte psykiskt skriva ner just då. Men det är en början. Jag har sagt att jag ska skriva det när jag är klar med Rektorsprogrammet, vilket är i februari 2021. Jag håller på att skriva på mitt examensarbete där nu under sista året. Sen hade jag tänkt mig att jag skulle ha tid att skriva. Men nu kan det vara så att jag sedan satsar på att få ihop en magisteruppsats. Så jag kan vän inte lova NÄR den ska komma. För det måste finnas tid. Och ork. Och att jag är mentalt inställd på att ta mig tillbaka till sjukdomsperioden och ta mig igenom den skriftligen en gång till. Det kommer jag att göra. Jag tror att det skulle vara bra. Jag tror att det skulle vara bra terapi. För jag kan tro att jag har bearbetat klart. Men så kommer det en låt. Eller en doft. Eller att jag får höra om någon till som har drabbats. Då är jag där igen. Jag har också fortfarande mardrömmar ibland och far ibland upp om nätterna och letar efter medicinen som jag har glömt att ta. Jag tar inga mediciner och dessa mardrömmar uppkom när Olivia tog en massa mediciner. Det är märkligt att de fortfarande inte har försvunnit! Att skriva om allt vi gick igenom tror jag kommer att bli en viktig bearbetning och att jag då kan försöka tänka att det är någonting vi kan lämna bakom oss. Olivia är ok med att jag skriver en bok men hon har gjort klart att hon INTE kommer att vilja läsa om den hemska tiden av sitt liv.

Jag vet inte när jag skriver här igen, men det kommer jag att göra.

Mina tankar går till Viktors familj. Hans kamp mot Osteosarkom var tuff och långdragen och till slut orkade inte hans kropp längre. Vila i frid!

Venporten bortopererad!

Hej på er!

När jag skrev de sista radera i denna blogg lovade jag att återkomma och skriva några rader när nya milstolpar nås. Idag är det dags igen!

Jag har inte varit inne på bloggen sedan det senaste inlägget, för över ett år sedan. Jag blev förbluffad när jag gick in och såg statistiken; fortfarande är det många som läser mina tidigare blogginlägg varje vecka; ”statistiken blomstrar” som wordpress skriver. Den blomstrar tydligen varje månad, varje vecka. Det gör mig stolt! Bloggen var väldigt viktig för mig under sjukdomstiden. Från början som ett sätt att skriva av mig. Sedan som ett sätt att nå ut med info till släkt och vänner om allt vi var med om, när det inte fanns ork att hålla kontakt med alla runtomkring. Att den skulle nå ut till så många utanför vår sfär hade jag aldrig kunnat tro och drömma om. Jag fick meddelande från folk som fann stöd, tröst, kraft och en stillad nyfikenhet när de fick följa vår kamp.

Nyligen var jag på en fest där det kom fram att en av gästerna hade följt min blogg slaviskt. Hon kände en saknad och hon kände ett behov av att höra hur det är nu med min dotter. Det kändes så fint! Jag får då och då frågan om när min bok kommer ut. Det uppriktiga svaret är att jag inte vet. Det ärliga tillkännagivandet är att tiden och den psykiska orken saknas. Det uppenbara är att jag bara har haft ork att skriva det första kapitlet. Det var tungt och jag var inte redo än. Det ska finnas ork att psykiskt ta mig an den och det ska finnas tid att djupdyka i texterna. Så att det blir bra. Storyn har jag i mitt huvud, känslorna närmast hjärtat och viljan längst ut i knytnäven. Tiden räcker just nu endast till arbete, umgänge med tonårsbarn varannan vecka, studier på Rektorsprogrammet, träning på gymmet och umgänge med Kärleken, släkt och vänner. Men en vacker dag är jag nog redo och då kanske jag också kan bereda tid för skrivandet. Det vill jag, det satsar jag på. Har jag ett mål så når jag oftast dit – förr eller senare.

Den senaste tiden har jag hamnat i samtal som plötsligt har lett mig till att berätta om vår resa. Den trollbinder och fascinerar, många kan inte få nog utan vill höra ALLT och ställa frågor. Jag blir själv berörd när berättelsen tar mig tillbaka till allt vi gått igenom. Häromdagen när jag hörde textraden ”om du inte orkar, så orkar jag för två” berättade jag för min Kärlek att jag refererat till den texten i min blogg. Då kom tårarna och jag föll i hans famn. Så bearbetningen pågår.

Olivia mår bra, hon har börjat i gymnasiet, Tekniska programmet. Kompisar, musik, kändisar och program som Idol och Melodifestivalen är det som fyller hennes tid utöver skola och läxor.

Idag var det så dags att operera bort port a cathen (venporten) där all medicin pumpades in i hennes kropp.

Den var inopererad för 3,5 år sedan vid nyckelbenet, för att slippa ge nålstick för varenda gång hon skulle få cellgifter och smärtstillande. Jag fick med mig den rentvättade ”knappen” hem, slangarna förpassades till soptunnan. ”Jag vill inte ha den, men mamma vill tydligen ha den!” sa Olivia. Idag var det fjärde gången jag lämnade min dotter i operationssalen. Det var dags att hoppa på hästen igen, dags att ta tjuren vid hornen, dags att bita ihop och knyta näven i fickan. Det är jag bra på. För det mesta.

Den där operationssalen är en av de mest avskyvärda platserna jag upplevt. Ni som har följt vår resa vet att den andra operationen (lunga + ben) inte blev så lyckad och allt som hände efter den kan fortfarande spelas upp som en skräckfilm i min hjärna, med tungt flås och hjärtklappning som följd. Inför den tredje operationen var jag redo att klappa ihop, men för Olivias skull bet jag ihop och verkade lugn och stark på utsidan, medan insidan var i uppror. Sjuksköterskan höll mig upprätt då hon såg hur påverkad jag var när hon ledde mig från operationssalen där jag precis lämnat min skräckslagna dotter. Kräkfärdig och redo att svimma svämmade tårarna över. Jag glömmer det aldrig, den känslan. Usch.

Min käre särbo Anders tog semester idag för att vara ett stöd på sjukhuset. Det är jag extremt tacksam över. Det betyder så mycket!

Olivia skulle fasta från kl 06, så hon klev upp 05:30, åt frukost, lade sig och somnade om, duschade för andra gången inför operationen, gick till skolan och gjorde nationellt prov i matte, kom hem, fick emla för att bedöva inför nålstick och åkte med oss till sjukhuset. Det är min tjej det! Sjuksköterskorna var imponerade av henne. Förstås.

Hon fick byta om till sjukhuslinne och vi fick ett rum kl 12. Operationen var planerad till 13:00 men det drog ut på tiden och de yngre barnen får förstås gå före. Vi fördrev tiden med att prata, titta på Idolklipp och Olivia hade kontakt med många vänner. Till slut kom kirurgen och presenterade sig och ritade upp var snittet skulle göras. Som dagens sista patient fick vi efter ytterligare en timma äntligen komma in i operationssalen, även jag fick på mig skyddskläder och grön huva. ”Titta så snygg jag blir nu!” sa jag till Anders när munderingen åkte på. ”Ja, och tänk, så här går ni klädda varje dag!” sa han till sköterskan som skämtade tillbaka. En humor som tog udden ur nervositeten. Små, små betydelsefulla handlingar från en omtänksam människa till en annan. När vi kom in i salen höll bananen, som jag precis ätit, på att komma upp igen. Det där rummet. Tycker inte om det. Milt uttryckt.

Olivia hade varit orolig för att hennes långa naglar inte skulle godkännas för operationen; av hygieniska skäl. Det slutade med att alla operationssköterskor beundrade hennes långa, fina, snyggt målade naglar. I deras yrke får de ju inte ha det. Det funkade även att trä på knappen på fingret, den som behövs för att ha koll på pulsen. Jag satt där bredvid operationssängen, på den kyliga och hygieniskt-kliniskt rena pallen av stål. Medan de checkade alla instrument och tog fram alla sprutor. Spruta mot illamående, spruta med smärtstillande och sprutor med narkosmedel. Efter ett tag sa de: ”Olivia kan du öppna ögonen nu?”. Det kunde hon inte, hon sov djupt, narkosmedlet hade gjort sitt. ”Nu får lilla mamma gå ut, så ska vi ta hand om Olivia!”. Sjuksköterskan som ledde mig ut hade, precis som alla andra, läst Olivias journal. Hon visste vad vi gått igenom. Hon visste att jag letts ut ur operationssalen förut. ”Jag gör detta varje vecka. Men jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att lämna mina egna barn där”. Så sa hon. Jag vet hur det är. Jag vänjer mig aldrig. Det är hemskt. Det var skönt att ha en famn att falla in i när jag kom till väntrummet. Min älskling. ”Håll om mig bara. Låt mig vara din wettextrasa!”. Så skönt, så lugnande, med så skön humoristisk underton. Så viktigt. Så fint. Så helande.

Vi hann knappt med en fika så ringde de och sa att Olivia var på Uppvaket. Allt hade gått bra, det var över på 45 minuter.

När jag kom in på Uppvaket och Olivia hörde min röst tittade hon upp och tittade på mig, såg sig yrvaket omkring. Sen somnade hon om. Vi satt bredvid hennes säng och hon fick lugnt sova ut. När hon väl vaknat till liv tyckte hon det var gott med en Piggelin, Lingongrova med skinka och en coca-cola.

Lite yr har hon varit under kvällen och det stramar i operationsärret, men annars mår hon bra och är lättad att operationen är över.

Jag är så glad över all kärlek vi har fått idag från släkt och vänner. Vi har lyckan att omge oss med fantastiska vänner och det behövs en dag som denna. Tack!

 

2 år sedan operationen

Söndag 170917

Idag är det på dagen två år sedan tumören, den elakartade, ”Voldemort”, opererades bort. Det var Olivia som påminde mig att det var årsdagen idag. Då tänkte jag att jag måste skriva några rader i denna annars väldigt vilande blogg.

Olivia har tillbringat helgen i Sundsvall. De som har följt vår sommar kan ana varför hon åkte just dit. FO&O, förstås! En del kanske tycker att vi överdriver när vi åker land och rike runt för att se dessa killar, prata en stund, kramas och ta en selfie. Långt ifrån alla förstår sig på detta. Så här är det: dessa killar betyder så otroligt mycket för Olivia. De gav henne kraft och energi när hon mådde som sämst. Och de ger henne fortfarande kraft, energi och kärlek.

Efter de två jobbiga somrar Olivia har haft, 2015 när hon fick diagnosen och 2016 när hon satt i rullstol och kämpade med att återhämta sig, psykiskt och fysiskt, efter behandlingen. Denna sommar ville jag att hon skulle få upplevelser som betyder mycket för henne. Då FO&O skulle turnera runt i Sverige blev det vår utgångspunkt. Vi har alltså sett dem bl.a. i Västervik, Linköping, Älmhult, Karlskrona, Södertälje och på Skansen. När de hade ett uppehåll hyrde vi stuga på Öland en vecka. Tack vare turnerandet med dessa killar så har vi sett delar av Sverige vi aldrig har sett förut och Olivia har adderat vänner från olika delar av Sverige. Att se henne må så bra gör att jag mår bra!

Det har hänt så mycket den senaste tiden, det är förmodligen därför sjukdomen känns både nära och långt bort i tiden. Den känns nära för att folk väldigt ofta vill höra från mig hur Olivia mår idag och hur det egentligen var att genomlida denna sjukdomen på så nära håll. ”Jag klarar inte ens av att kolla på Barncancergalan, för att det är så sorgligt”, sade någon till mig nyligen. Jag kan uppmana alla att titta på programmet nästa gång. Det ÄR sorgligt att se barn genomlida en så hemsk sjukdom, det är jobbigt att den tar livet av små oskyldiga barn. Men programmet är samtidigt fint och det förmedlar hopp. Och FRAMFÖRALLT så är programmet viktigt för att det inbringar så mycket välbehövliga slantar till Barncancerfonden. Forskningen behövs för att besegra denna hemska sjukdom och för att forskningen ska kunna fortsätta att göra framsteg krävs donationer från allmänheten. När jag pratar lite grann om sjukdomstiden sitter folk som trollbundna. Det är uppenbarligen svårt att greppa vad vi behövde gå igenom och hur starka vi står idag, efter den livskrisen.

Samtidigt känns den tiden så långt borta, var det bara två år sedan operationen, liksom. Vi har separerat, jag har köpt radhus, jag har under våren börjat på ett nytt jobb, i en ny kommun. Olivias hår har vuxit ut, det når nu längre än axlarna och hon kan sätta upp håret i tofs. Som hon längtat! Håret kan ju tyckas vara en petitess i sammanhanget, men att tappa håret var en jobbig del i det hela och att få det tillbaka är ett tydligt tecknet på återhämning. Ett annat tydligt tecken är att hon går bättre och bättre, det lilla haltandet är i stort sett borta. ”Jag kan nästan gå som vanligt i trappor nu!” sa hon till mig bara för en månad sen. Springa har hon inte ”lärt sig” att göra ännu, men hon går istället extremt fort. Hon har en vilja av stål, min tjej! Att köpa skor är en utmaning, då den ena skon behöver vara en hel storlek större. Det klämmer i tårna och är obehagligt i foten där hon saknar känsel. Men vi har löst det förr och vi löser det igen.

Framtidstron är stor, vi pratar om kommande 15-årsfirande och gymnasieval. Återbesöken till Astrid Lindgren på KS i Solna är återkommande och något vi får leva med i många år framöver. Men vi ser till att njuta av dagen, att uppskatta upplevelser extra mycket, att fånga dagen, att fika oftare på cafe och att njuta här och nu. Det är lätt att glömma bort det.

Jag får då och då förfrågningar från olika håll om att ge ut en bok. Den kommer, men när den ska skrivas har jag inte bestämt ännu. Även om jag ganska ofta får berätta om sjukdomstiden så inser jag att det kommer att bli en känslomässig resa att backa tillbaka i bloggen och se skriften från olika perspektiv. Det kanske inte finns någon rätt tid att göra den känslomässiga resan, men det kan definitivt finnas en sämre tid. Jag kommer nog känna när jag är redo att ta mig an det. Jag brukar göra det. Tack för er uppmuntran, tills boken kommer får ni hålla tillgodo med att jag tittar in här då och då och skriver några rader.

Ta hand om er! / Therese

 

 

Sista sprutan

Även två av clownerna var på sjukhuset idag!

Tisdag 170703

Som utlovat publicerar jag några rader här när det dyker upp något nytt som jag tycker att jag vill dela med mig av.

Några hör av sig och frågar om jag inte kan bli aktiv igen. Några har också undrat om jag kommit igång med bokskrivandet. Men svaret blir nej. Jag har haft funderingar på att starta upp en blogg med annat ämne. Men den tiden har inte funnits ännu. Boken ”för-skrivs” i mitt huvud och tiden får utvisa när den kommer på pränt. Jag började på nytt jobb i februari och har samtidigt fortsatt med mina studier på Uppsala Universitet. Så våren har det varit rätt mycket ändå. Jag och Olivias pappa genomgår dessutom en skilsmässa och jag flyttar i augusti till ett radhus. Men tiden kommer och alla uppmuntrande mail sporrar mig att så småningom gå vidare med mitt skrivande.

Men det jag ville skriva om idag är att Olivia nu inte längre ska ta sina sprutor med Interferon, som hon tagit i 1,5 år. Anledningen är att hon nu har tagit dessa sprutor under den tid som forskare genom beprövad erfarenhet har föreskrivit. Sista sprutan fick hon på Öland tisdag den 27/6. Det har gått relativt bra för henne under denna behandling med immunterapi. Lite extra trötthet, feberkänsla och huvudvärk under den dagen. Symptomen varierar från person till person och en del har fått avbryta behandlingen. Olivia har klarat av det bra. Alvedon har varit räddningen och hon har fått avstå sjukgymnastiken just den dagen.

Idag var vi på nytt läkarbesök och fick träffa den onkolog som har mest kunskap om osteosarkom. Han sa att proverna ser bra ut. Läkaren vi träffade förra gången påpekade att Olivia gått ner en hel del i vikt och frågade om aptititen, någonting som sprutan kan påverka. Men de har hela tiden följt upp prover på hennes sköldkörtel, så den har de koll på. Dagens läkare ryckte på axlarna åt viktnedgången och nu hade hon dessutom gått upp lite.

Någonting annat som vi idag fick reda på är att de kommer att ta bort hennes port-a-cath i början av år 2018, två år efter sista cellgiftsbehandlingen. Vi hade trott att den skulle få sitta kvar i tio år. Att de tar bort den är givetvis ingen garanti för att sjukdomen inte kommer tillbaka. Men att den sitter där, synlig under huden på höger sida vid nyckelbenet, är ändå varje dag en påminnelse om risken för återfall. Vi blev alldeles paff idag när vi fick det beskedet. ”Det var väl bra!” sa Olivia. Sen hade hon funderingar kring hur operationen går till. Men vi konstaterade att hon åkte till Göteborg samma dag som den opererades in. Där träffade hon The Fooo (numera FO&O) första gången och såg dem som förband till One Direction på Ullevi. Så vi kanske ska göra samma sak efter denna operation och ta en tur till Göteborg efteråt. Att där få träffa FO&O och att se One Direction återförenas får vi bara drömma om.

Olivia mår bra. Hon har inga nervsmärtor, men känseln i höger ben är inte helt tillbaka. Hon får ont i det opererade benet när hon går och står mycket under en dag eller om hon sitter med det böjt för länge. Hon kan göra det mesta som hon gjorde innan sjukdomen. Hon har kommit ikapp alla studier och har kämpat hårt för de fina betyg hon fick efter åttonde klass. Hon tränar i stort sett varje kväll.

Idag sade sjuksköterskan på Q84, som tog blodproverna: ”Kommer du ihåg när du hade det som värst, Olivia?!”. Olivia nekade, hon sa ”jag kommer ihåg – och mamma också!”. Olivias tuffa perioder kommer all personal ihåg. Jag är glad över att hon helt förtränger den perioden – hon har gått vidare och njuter av livet som det är idag. Hon är värd allt det bästa! Något av det bästa är fortfarande när hon får träffa Felix, Oscar och Omar i FO&O. De har alltid betytt så mycket, de är symbolen för kraften hon fick från dem under sin sjukdomstid.

 

 

Min Stora Dag 170413

Skärtorsdag 170413

Organisationen Min Stora Dag ger sjuka barn olika upplevelser varje månad. En gång om året utser Astrid Lindgrens Barnsjukhus ett barn som får en EXTRA stor upplevelse. I december ringde en sjuksköterska till mig och talade om att de i år hade valt att nominera Olivia. Vi har träffat en representant för Min Stora Dag och planerat. Många har velat tipsa Olivia på resor, shoppingrunda, ny dator eller olika kändisar som hon kunde önska få träffa. Hon funderade och funderade, men tankarna ledde hela tiden mot samma mål. Idag var det dags att få uppleva sin drömdag…

Olivia och hennes kompis har laddat för denna dag ett tag. Det var lite svårt att somna igår kväll men ändå var de uppe ganska tidigt för att hinna göra sig iordning.

Plötsligt när jag tittade ut genom fönstret kom en hummer-limousine och backade mot vår port…

Att åka limousine var verkligen som en dröm! I tunnlar släcktes bilen och badade i en färgsprakande neonkaskad. Vi fick en sightseeing genom hela den kungliga huvudstaden. Ingen såg oss inne i bilen – men längsmed gatorna stod folk och gapade, fotade och pekade på det vackra, vita fordon som förde oss framåt.

Vi landade till slut på St Eriksgatan, där en vän till mig med dotter väntade tillsammans med Min Stora Dag, managern för FO&O och Oscar Enestad. Vi väntade in Felix Sandman innan vi gjorde oss redo för Laserdome. Jag fick också vara med!!! Det var grymt roligt. Lagen vann varsin match och Oscar var bäst av alla! Adrenalinet flödade när vi sprang i labyrinterna.

Efter detta tog vi taxi till Berns salonger, där en asiatisk lunch väntade. Vi två mammor blev placerade vid ett bord och Olivia, kompisarna, killarna, managern och representanten för Min Stora Dag satt vid ett annat. Det var supergod mat och i efterhand har vi fått höra att det var väldigt trevliga samtal även vid deras bord. De fick veta en del hemligheter och fick svar på flera av sina frågor.

Lunchen avslutades med att vi tog oss till övre plan, där vi i lugn och ro kunde ta kort, skriva autografer och spela in videohälsning. Killarna fick öven varsitt armband som Olivia och hennes kompis gjort; FO&O AGAINST CANCER.

Vi tog en promenad från Berzelli Park, via körsbärsträden i Kungsan, till Hötorget, där vi inhandlade rosor. Vi gick via Kungsgatan till Drottninggatan, där vi kunde följa vägen för den fruktansvärda tragedi som inträffade på platsen förra fredagen. Vi stannade till vid de olika öar av blomsterhav som tornade upp sig som vackra, men tragiska, vågor av minnen, saknad och omtanke om de som föll offer för terrordådet. Vi lade ner våra rosor på dessa platser och det ofattbara, som vi följt via nyhetsbevakningar, sjönk in som en tung, bottensökande sten. Hundratals post-it-lappar med olika budskap tapetserade den träskiva som tillfälligt täcker den ingång till Åhlens som ska leda in till parfymavdelningen, men som nu istället lämnar efter sig en unken doft av tjutande lastbilsdäck, vansinne, blod och ursinne. Att tusentals människor har klätt denna plats med blommor och budskap om kärlek och fred, oavsett religion, gör att platsen också kan färgas av en ljuvlig doft av kärlek och medmänsklighet. Vi lämnade en ros på en polisbil ovanför Sergels torg innan vi lämnade en bukett bland många andra nere på plattan.

Vi avslutade vår citytur med en fika vid Gallerian, för att samla ihop och få bukt med alla känslostormar inom oss.

Vilken dag!!!! För Olivia var det en riktig drömdag och hon fick dessutom ett väl påkostat presentkort på Kicks samt biobiljetter från Min Stora Dag.

För de kompisar som var med var detta ”the dream of their life”. De var särskilt utvalda och jag tror att det kommer stärka dem för en lång tid framöver!

Tack till Oscar, Felix, Elin, Ten Music Group och – framförallt – Min Stora Dag!!!!

 

 

Statusuppdatering feb 2017

Fredag 170203

Det var länge sen! Jag saknar bloggen och jag har fått fina meddelanden från läsare som saknar bloggen och ser fram emot ett signerat ex av min framtida bok. Jag tackar för förtroendet! 

Jag lovade att höra av mig då och då för att ge en uppdatering av hur läget är. 

Vi träffar inte längre sjukgymnasten lika ofta, Olivia har ett träningsprogram att följa och så träffar vi Emelie då och då för att stämma av. Under vårt senaste besök hos henne blev hon imponerad av hur långt Olivia har kommit. Hon märkte att haltandet i stort sett var borta och att högerbenet är helt rakt. Det visade sig också att Olivia tränade hårdare än vad som var tänkt – hon går ner i 90 grader när hon gör benböj längsmed väggen, men hon behövde bara gå ner hälften. Nästa mål är att kunna springa några steg! Olivia avslöjade att hon ”råkat” springa när det var basket på gympan och hon sprang för att ta bollen. När hon försökte springa i korridoren började hon tänka för mycket hur hon skulle bete sig; det sker inte automatiskt. Vi ska prova på andra sätt och målet är att hon ska kunna springa några steg. Siktar du mot stjärnorna kan du nå ända upp till trädtopparna! 
Olivias hormonbalans i kroppen har också stabiliserats och hon hade väldigt bra värden sist. De kommer att fortsätta hålla koll på dessa värden, men det var ett väldigt positivt besked som kom nu i januari. 

Jag anmälde nervskadan som patientskada hos LÖF – Landstingens Ömsesidiga Försäkring. Denna vecka fick vi besked om att de efter en lång utredning som bollats mellan olika sjukhusavdelningar har kommit fram till att Olivia har rätt till ersättning – ett fel har helt enkelt begåtts. Det kändes som en viktig upprättelse. 

Som jag skrivit om tidigare så har Olivia utsetts av sjukhuset att få årets stora upplevelse – En Stor Dag genom Min Stora Dag. Efter telefonkontakt med föreningen ska vi nu träffas i stan på söndag för att planera för detta. Vi får se vad det blir…

Annars mår Olivia bra och ser fram emot att mello-cirkusen nu drar igång. Vi ska åka med familjen till Växjö och se både genrep och lördagsfinal. Vi ska heja fram The Fooo. Ja, de har nu bytt namn till FO&O, men det vill vi inte vänja oss vid än så länge… Får vi möjlighet att träffa dem i Växjö så kommer vi att fråga dem hur de tänkte när de bytte till det namnet. Det hade ju varit så lätt att bara ta bort ett O, när Ogge nu hoppade av, och  helt enkelt kallas The Foo… 

#fuckcancer #fooofamily #tfc #foando #mello 

Avslut

Söndag 170115

Jag körde hårt i gymmet även idag! Nackdelen med att inte kunna gå till gymmet på ett tag, i mitt fall på grund av sjukdom, är att det är så jobbigt att komma igång igen. Fördelen med att pressa sig själv och köra varje dag är att det är lättare att se framstegen och att det går snabbare att komma i form igen. I början på veckan gick jag snabbt på löparbandet i 40 minuter, sen körde jag intervaller, gick mest men sprang två minuter då och då, i 45 minuter. Helt slut! Idag gick jag i 25 minuter och sprang, i bra tempo, i 25 minuter. Benstyrkan och armstyrkan måste jag också jobba upp. I november kunde jag lägga på mer vikter, men nu får jag kämpa med mina reps. Men det gick lättare idag än igår och det kommer att gå ännu lättare imorgon. De senaste träningspassen har min vinnarskalle boostats av Magnus Röhlander. Jag kan varmt rekommendera hans bok ”Bli en vinnarskalle” om du vill jobba med mental träning. 

Olivia var på bio igår med tre av sina bästa kompisar, vilket är ett fantastiskt framsteg! Att hon har nått dit, som hon har längtat och strävat efter under sjukdomstiden, rullstolstiden, rehabtiden! Det känns magiskt och ofattbart och värmer så otroligt mycket i mitt hjärta. I eftermiddag är det dags för en ny kompisträff, med andra kompisar. 

Själv ska jag spendera eftermiddagen åt att hänga med min kära pappa och titta på handboll på storbildsskärm. Underskatta inte betydelsen av att ha nära och kära runtom dig som månar om dig och vill vara en del av ditt välmående! Inse då också att du ofta får tillbaka för att du själv har varit ett stöd för någon annan. Du kanske inte har tid, lust eller ork att vid alla tillfällen stödja de som du håller kär, kanske för att du har fullt upp med ditt eget. Men sug i dig och ta stödet när det kommer! Ge – och ta! 

Jag hade kunnat vara i Frankrike och bevittnat handbolls-VM på plats. Jag planerade preliminärt en resa med en kär vän. Både hon och jag var i somras osäkra om det skulle gå, pga tid och ekonomi. Jag fick i december inse att min studentekonomi inte tillåter det. Min studenttid tillåter inte heller det. Jag är i ett slags vacuum nu då jag väntar på olika besked den kommande veckan. Tiden för att åka ner till Frankrike var alltså inte den rätta, men det hade definitivt varit galet kul och givande på många sätt! Vi får heja framför TV’n istället! En övertygande seger mot Bahrain häromdagen följs förhoppningsvis upp med en ny bra insats i dagens möte mot Argentina. När vi ändå är inne på sport måste jag nämna att jag gläds åt att mitt älskade Djurgårn har börjat plocka poäng i hockeyn och avancerar uppåt. Jag vill bara att laget ska bort från det hotande strecket ner mot Kvalserien, att gå till slutspel skulle bara vara ett fantastiskt plus som ett avslut på denna säsong. 

Apropå avslut så har jag idag kommit fram till att jag inte kommer skriva lika mycket i den här bloggen. Jag har dragit mig för det. Men mina bästa beslut har jag fattat på löparbandet och det beslutet kom jag fram till idag. Jag har börjat skriva mer sällan och nu inser jag att bloggen inte fyller samma funktion, den lever inte upp till sin rubrik. ”Statistiken blomstrar” kommer det då och då upp på WordPress – fortfarande! Ni är många som läser och ni är många som hör av er med fina meddelanden om att ni inspireras. En del måste läsa innan de går till sängs. Under december månad tillkom nya läsare. Det verkar som bloggen, på något sätt, fyller sin funktion. Men för MIG känns det inte rätt att skriva om helt andra saker än det som rubriken för bloggen anger. Om det händer saker framöver som är relevanta för bloggen så kommer den att uppdateras, det lovar jag. Det kan också vara så att jag kommer att börja skriva på nya bloggar, under andra rubriker, på WordPress. Det kan möjligen också vara så att det kommer en bok så småningom. 

Hela detta bloggskrivande har handlat så mycket om att hålla fokus, att balansera, att vikta olika saker mot varandra och att sikta framåt. En riktig lindans. Jag har inte kunnat föreställa mig ALLA människor som har bevittnat denna lindans, för ni kan ana vad som kan hända om jag hade tittat ner – på åskådarna. Men jag har kunnat ana skaran utifrån hejaropen runtom. Jag har kunnat ana att andra har varit beredda med såväl skyddsnät som redskap för att underlätta balansgången. En balansgång som kommer fortsätta under lång tid framöver, med fortsatt stadig blick, med stark vilja och målmedvetenhet. Men utan alltför många åskådare. Kampen fortsätter och kommer både att skrivas ner och bevaras. Men på en annan plats. Någon annanstans. 

Tack! 

Denna fick jag i år i julklapp av Olivia! En superfin uggla! Hennes lillebror fick en bäver, hennes pappa en pingvin. Nästan lika söta som skaparen själv!

#gym #träning #storytel #röhlander #anicenoise #blienvinnarskalle #avslut #fuckcancer 

Viktiga dagar för återhämtning

Fredag 170113

Det har varit två viktiga dagar för återhämtning. Igår städade jag undan julen och storstädade hela lägenheten. Jag älskar julen och allt pynt, men det var också skönt att städa undan allt. Innan jag fått ut vår stora vackra kungsgran var det massor av barr i vardagsrum, hall och trapp. Det blev till att sopa upp eländet, vill ju inte lämna några sådana spår efter mig! Det tog verkligen hela dagen att få ordning hemma, jag började efter att jag skjutsat Olivia och kompisarna till gympahallen och blev klar precis när hon kom hem vid 14:30, då sista lektionen blev inställd. Hon tyckte det var tråkigt att julsakerna var bortplockade, men jag hade förvarnat henne på morgonen, sån tur var. 

Jag hade en hemsk spänningshuvudvärk hela dagen igår, som släppte först framåt kvällen. Jag struntade därför i all form av träning och såg städningen och springet i källartrappen som dagens motion. 

Efter ytterligare en god nattsömn var jag idag redo att simma! Det var över en månad sen jag var i simhallen. Jag tycker det är det ultimata sättet att börja en dag på! Efter 45 minuters hårdkörning var det skönt att sitta i bubbelpoolen i fem minuter. 

På vägen till simhallen lyssnade jag på Power Hit Radio, min nya favoritstation. Det kom en tävling och jag visste svaret. Tänkte att jag aldrig skulle komma först fram, men precis då blev det rött ljus, så jag gjorde en chansning och knappade snabbt in numret. Döm om min förvåning när programledaren som nyss pratat ut i etern plötsligt svarade på mitt samtal! Jag hade rätt att den förvrängda rösten tillhörde Zara Larsson och vann 500 spänn! Jag pratade med ”Basse” ett tag, han imponerades över att jag skulle gå och simma, medan han och den andra programledaren satt och åt kanelbullar under sändningen. En bra start på dagen, minst sagt! Flera av mina vänner tycker att jag vinner ofta, men det vet jag inte. Är du med i många tävlingar och skriker ut till hela världen när du väl vunnit, så kan det ju tyckas hända rätt ofta. Jag har aldrig försökt bli samtal nummer ett till en radiostation och jag är oftast med i tävlingar som innebär någon form av utmaning, som att du ska skriva ett rim eller en motivering. Ibland är jag med i någon Instagram-tävling. Det är kul att tävla och jag älskar att vinna! 

Idag har jag planerat kommande studier, checkat av litteraturlistor och reserverat många böcker på biblioteket. Nästa vecka drar nya kurser igång, medan jag har en tenta för att avsluta den ena kursen och samtidigt inväntar tentaresultat för vetenskapsteorin. 
Jag har också bokat in kompiskalas åt sonen, det blir Laserdome med tio bästa klasskompisarna. Jag tycker det var härligt att han valde hälften tjejer och hälften killar! 

Vi får se vad helgen bjuder på, det finns bara några lösa planer för lördag respektive söndag. Fredagen är helt tom och öppen för förslag. Det är skönt att inte alltid vara inbokad på saker. En sak är säker: idag ska pepparkakshuset bankas sönder och så får barnen se om det smakar gott efter julhelgen…

Ljusstaken är borta från fönstret. Skatan tittar fundersamt ut och funderar kanske när vintern ska vara över. Glasfågeln i krukan bryr sig inte nämnvärt, bara den får fortsätta se till att blommorna inte får för torrt.

#fuckcancer #powersweden #powerhitradiosweden #tjugondedagknutdansargranenut #fredagdentrettonde

Tenta, trötthet, tumörhat

Onsdag 170111

Jag befinner mig återigen på tåget från Uppsala. Det är skönt att åka tåg – väldigt avkopplande! Ofta utnyttjar jag tiden till att plugga, men båda resorna, tur och retur, används idag till ren avkoppling, med Kent i lurarna. Det gäller att väga vad du bäst behöver och utnyttja transporten till det. Idag är det just detta. Det litteraturseminarium vi hade denna eftermiddag kändes väldigt lugnt för nerverna jämfört med gårdagens pärs, med opponering och sen salstentamen i vetenskapsteori. Jag fick väldigt bra omdöme på såväl PM som min opponering av handledaren, vilket givetvis var otroligt skönt och upplyftande! Tentan då…jag vet inte. Jag räknar med omtenta för frågorna var svåra och omfattande. En del gav upp efter tjugo minuter och kastade in handduken. Jag satt maxtiden, 1,5 timma, och då satt de flesta fortfarande och skrev, chockade över att tiden gått ut. Omtenta den 24/1 lär bli välbesökt…

Dagens skrivutsikt

Jag är så trött, så trött. Jag längtar efter en hel natts sömn. Att jag kommit igång och tränat på gymmet igen känns fantastiskt skönt. Även om jag hållit igång med motionscykling och promenader i jul så är en genomkörning på gymmet något helt annat. 

Barnen är igång med skolan igen och hur skönt det än är med jullov så är nog båda överens om att det är skönt när vardagen, med skola och kompisar, rullar på igen. Vi har ingen väntande kallelse till sjukhuset liggande, men det lär komma vilken dag som helst. Sjukgymnastiken kommer vi inte träffa lika ofta denna termin, men nästa sak är att Olivias lungor ska röntgas. 

På kort tid har jag nu fått höra att en bekant har mist en släkting, medan en annan har fått en negativ cancerdiagnos för en släkting. Jävla skitsjukdom! Jävla cancerhelvete! Vi måste skydda världen från den! INGEN ska behöva gå igenom behandlingarna, INGEN ska behöva följa kampen hos en när och kär, INGEN ska behöva förlora någon i sjukdomen. Det drabbar så många – varje vecka! Det räcker nu! Jag hatar tumörer! Stick och brinn alla tumörer! Eller, som vi alla säger: Fuck cancer!

#fuckcancer